Härskare och offer

I mitten av nittiotalet var jag med om att sätta ihop en föreställning om integritetskränkningar och sexuella trakasserier. Det var ett beställningsuppdrag från Upplands läns landsting och skulle visas på gruppboenden och särskolor. Bakgrunden var att det framkommit att det fanns ett stort antal förståndshandikappade som blev utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp och man hade förstått att mörkertalet var stort. Därför ville man använda teatern som hjälp för dessa grupper, för att stärka självkänslan, bl.a.

Vi var en liten fri grupp i Uppsala som fick uppdraget. Utgångspunkten för oss blev ett material som kom från Kanada med namnet "Feeling YES, feeling NO". Enkelt uttryckt handlade det om att man i varje stund skulle känna efter om det kändes som ett JA i kroppen eller ett NEJ och handla därefter.
I Kanada hade det visats för skolbarn, men vi kände att det skulle kunna fungera även för den målgrupp vi hade.

I ett arbete av det här slaget är det alltid viktigt med trovärdigheten, så vi började med att tänka igenom och skriva ned sånt som vi själva varit med om, för att få en egen ingång. Meningen var att vi sedan skulle improvisera fram fungerande scener utifrån det materialet.

Här infann sig första lärdomen.

När vi tog oss tid för att gå igenom egenupplevda situationer där vi blivit utsatta - eller själva hade utsatt någon - för kränkande behandling, kom vi i kontakt med saker som vi mer eller mindre förträngt. Saker och situationer som vi inte på ett medvetet plan tänkte på som kränkande.

Själv kom jag i kontakt med den gång jag blev kysst av en av mina manliga scoutledare. Jag var väl 13-14 år. Vi hade en jättetrevlig ledare, som lärde mig - och säkerligen många andra - hur man kopierade foton i hans eget lab, jag fick följa med och flyga i hans flygplan och till och med pröva på hur det var att styra. Det fanns inte en misstanke från min sida att han hade någon speciell agenda. Fanns det någon av de vuxna runtomkring som anade något? Jag har inte en aning.

En kväll, i mörkret i fotolabbet, kysste han mig plötsligt. Mitt på munnen.

Jag blev inte arg, men jag sa vänligt ifrån att jag inte ville.
I efterhand har jag nu konstaterat att jag hade tur. Den mannen accepterade mitt nej och fortsatten inte.

Hur handlade jag, då?
Jag kommer inte ihåg vad som hände direkt därefter, om vi slutade eller fortsatte med framkallandet. Jag minns inte om jag tog mig hem själv eller om han skjutsade mig. 

Jag har förstått att jag handlade som det stora flertalet gör. Jag berättade ingenting för någon, inte för mina föräldrar, inte för mina kompisar.
Jag tyckte synd om honom. Jag tyckte att jag hade del i det som hänt, eftersom jag "tagit emot" all hans vänlighet innan. Och han var ju så schysst.
Jag vet att jag inte följde med honom någon mer gång, vare för att flyga eller framkalla foton. Har en känsla av att han inte frågade mig fler gånger heller, men jag minns inte.
Jag vet också att han aldrig tog upp det efteråt, aldrig bad om ursäkt.

Det nya, som blev klart för mig när jag nu, många år senare för första gången tänkte igenom det som skett, var att jag denna gång såg det med den vuxnes ögon och att det var så mycket annorlunda än barnets sätt att se det på.
Nu såg jag skevheten i maktbalansen mellan oss, såg hur utstuderat manipulativt han jobbat fram mot kyssen, såg hur han medvetet måste ha valt ut mig.
Insåg också att det kanske fanns många fler än jag. Förstod att kanske inte alla hade haft kraften och självkänslan att säga NEJ...

Detta jobb lärde mig en hel del om förövarmentalitet. Om att vi alltid - naturligtvis - ska söka efter förövare i de sammanhang där de har störst chans att "komma till skott", att få utdelning. Jag blir inte längre förvånad när jag läser om scoutledare, idrottsledare, konfirmationsledare, förskolepersonal eller andra i liknande ställningar.

Jag fick en djupare insikt i hur förövartaktiken fungerar, en taktik som naturligtvis är samma för vilket sammanhang som helst som har att göra med härskande. Ibland kan den vara oförblommerad, men då är den också väldigt tydlig och lätt (-are) att angripa. Oftare kan den vara smygande, komma i små portioner där den som är offer för den blir medbrottsling. Svårare att ta sig ur, att angripa, att försvara sig emot...

Jag lärde mig också att det - naturligtvis - inte finns någon tydlig gräns när man kan säga att någon är förståndshandikappad. Det är en högst flytande gräns och mycket svår att bestämma. Själva ordet "handikappad" står alltid i relation till något annat, något som är en norm. Knepigt begrepp, så svårt att spika fast och ändå är det det vi försöker.

Även om vi var tveksamma till om det var det bästa, kopplade vi på begäran från de referensgrupper som utgjordes av personal på skolor och gruppboenden, ihop detta med att känna JA och NEJ med tre ytterligare tillägg, tre "Hjälpare":
1 - Du har alltid rätt att säga NEJ!
2 - Du har alltid rätt att säga att du behöver mer tid på dig för att bestämma dig - du behöver inte bestämma här och nu! (fast enklare formulerat)
3 - Du har alltid rätt att fråga någon som du litar på om du känner dig osäker.

Sammantaget är det här det viktigaste och på många sätt roligaste jobb jag har gjort som skådespelare. Jag lärde mig otroligt mycket, både om mig själv, om hur vi fungerar som människor och också om hur det kan vara att vara förståndshandikappad. Och hur det är att gå i en "särskola" och därför bli klassad, vad det gör för självkänslan. Det är som sagt högst flytande gränsdragningar för vem som är handikappad och vem som inte är det.

Vi blev väldigt väl mottagna när vi spelade runt om i länet och fick övervägande mycket positiva omdömen, vilket naturligtvis var roligt. Vi var på väg att utöka spelperioden till att omfatta Stockholm, men just då gjordes en stor omstrukturering och den person vi haft kontakt med en månad tidigare hade ersatts av någon annan, som inte hade en aning om vad vi pratade om.
Jag är fortfarande tveksam till hur mycket det hjälpte med de tre "Hjälparna". Ingen situation är ju den andra lik och det får aldrig vara så att dessa "Hjälpare" anses som tillräckliga - men förhoppningsvis fyllde det en funktion i alla fall.
Ett roligt bevis för att någon använde sig av "Hjälparna" fick jag av min dåvarande svägerska, som själv sett föreställningen och visste vad den gick ut på. Hon hade i rusningstrafik klivit på en överfylld buss i Uppsala och kämpat sig bakåt genom gången, släpandes på matkassar och annat. Det var trångt och hon hade blivit irriterad på en tjej som inte flyttade på sig och däför slängde hon ett mörkt, irriterat ögonkast mot henne. Då tittar tjejen trotsigt tillbaka och utbrister: "Jag känner NEJ!! när du tittar på mig sådär!"
Det hade vi ganska roligt åt - men frågan är ju hur det hade tagits emot av någon som inte hade sett föreställningen.

En av de ytterligare saker jag lärde mig var att det är i högsta grad naivt att tro att det är enbart förståndshandikappade eller barn som behöver öva sig på att känna efter om det känns JA eller NEJ när vi ställs inför olika beslut. Det är något de flesta skulle behöva öva på dagligen.
Livet ut.


Och i dagarna har jag återigen fått lov att inse att vi är blinda i många situationer. Under mina år som skådespelare har jag aldrig upplevt att det förekommer sexuella trakasserier på teatrarna. Inte så att jag jobbat på alla teatrar, men jag tar för givet att förekommer det nu, så förekom det då och på alla teatrar.
Jag kan ju minnas att någon var mer eller mindre sliskig, jag vet att jag i efterhand fått höra om övergrepp av en av dem jag jobbat nära med. Men jag var aldrig öppet medveten om förekomsten.
Jag tvivlar inte ett dugg på förekomsten, det rimmar som sagt med mina lärospån omkring var vi ska leta efter förekomsten av sexuell kränkning.

Makt och maktspråk.
Intressanta teman som jag återigen står i startgroparna inför att jobba med. Ska bli spännande.

Dagens spaning II

Läste i kulturdelen i DN idag, där kulturchefen Maria Schottenius pratade om motstånd inom konstens område. Hon konstaterade att "...konsten behöver friktion" och funderade vidare över i tankegångar som "Kanske är det konstens väsen".

Så rätt hon har, tycker jag. 

Nu rör det inte bara konstens område utan troligen allt i vårt liv.

Jag har ofta funderat över vad som händer när vi som människor släpps med alltför lösa tyglar. 

Det kan ju finnas många orsaker till att vi gör det, men om vi tittar på dem som tillåts vara tygellösa - alltså utan friktion, utan motstånd - pga av deras ställning eller skicklighet. För att ingen vågar eller tycker sig vara värdig nog att ifrågasätta, tillrättavisa, be om förtydligande eller vad det nu kan vara.

Inom ett av mina yrken, skådespelerarens, finns det många exempel på hur det kan gå.

När en skådeslpelare inte längre får regi eller ifrågasätts, för att han eller hon anses som en så fantastisk storhet och så enormt begåvad, kan det bli vilka konstiga yttringar som helst.

Jag minns när jag såg Ernst Hugo Järegård - en stor skådespelare många gånger - som efter en föreställning på Dramatens lilla scen antagligen inte tyckte att publikens tacksamhet, avspeglad i kraften av applåderna, var tillräckligt kraftig. Vad gjorde människan? Jo, han gick runt längs scenkanten och applåderade själv, för att visa alla hur det skulle vara. 

Tokigt.

Eller den gången som vi på scenskolan hade Jan Malmsjö som gäst - ja, vi brukade bjuda in personer vi var intresserade av. Han höll så långa konstpauser när han talade till oss så vi fick svårt att hålla oss för skratt. Varför? Räckte det inte med att vara föremål för intresse, t.o.m beundran? Var inte tillfället att få dela sina erfarenheter från scen och film med ett gäng nyfikna skådespelarstudenter tillräckligt utmanande? Vad galet det kan bli. Också han är ju en - stundtals - rasande skicklig skådespelare.

Men, invänder kanske någon, det här handlar ju om skådespelardivor?

Javisst, men gäller det inte för andra områden i livet också?

Ta en person som leder sitt land och inte tillåter fritänkande och opposition. Det ger utan tvekan upphov till galenskaper. Motståndet behövs.

En religionsskrift, som inte tillåts utsättas för kritik utan istället tolkas bokstavligt, utgör en grundsten för konflikt. Ifrågasättandet är viktigt.

Vad blir resultatet när en styrelse själva har mandat att besluta om löner, arvoderingar och förmåner för sina egna ledamöter, eller dem som de står i särställning till? 

Jag fick också häromdagen höra att vi människor var skapta för att vara lite hungriga. Vi fungerar helt enkelt bäst då. Jag tror att den personen har rätt. Ingen mår bra av att rapande ligga tillbakalutad i en divan och få allt den pekar på.

Så - vänner - gör motstånd!

Ställ krav!

Våga vara jobbig!

Lennart Johanssons underbara Barbita, som troligen inte 

alls skulle röra sig om vi inte hade skotat hem seglen...

I alla fall inte i den riktning det var tänkt. 

FÖRTROENDE - en spaning i tiden

Förtroende.

Smaka på det ordet. Vad innebär det för dig?



Kommer att tänka på det efter att jag fått höra att (M)ajoriteten vid gårdagens kommunstyrelsesammanträde beslutat att betrakta gestaltningsfrågan om sporthall på Grantomta som en affärshemlighet. Hur tänker de egentligen?


Som skådespelare har jag lärt mig att leta efter anledningen till att en människa handlar och säger si eller så. Orden som kommer ut genom munnen i slutänden och även den fysiska handlingen är bara att betrakta som resultatet av den drivkraft personen har, genomtröskat av ett antal filter på vägen, för att våra åsikter inte ska vara alltför oförblommerade och/eller avklädande. Åsikterna ändrar då karaktär, döljs, kläs in i finare kostym eller vad ni vill, men det går alltid att hitta nyanserna av "någonting annat" i dem.
Därför kan det vara nyttigt att inte bara lyssna till det som sägs, inte bara se på det som görs, utan också att se till olikheterna. Att titta efter var det blir "darrningar" i vattenspegeln, den vattenspegel som ser ut på ett särskilt sätt för en särskild person.

Nå, det var inte meningen att fastna i analyser av det mänskliga psyket, men det hör liksom hit.

Jag kan inte låta bli att fundera över hur mycket detta sorts tänk visar upp den  grundsyn som (M) står för. Åtminstone i vår kommun, som jag kan följa på närmare håll, jag kan inte avgöra om det även gäller på riksplanet.
Jag skriver också (M), även om majoritetsbesluten omfattar övriga i alliansen. Jag funderar för övrigt  på vad som ska till för att också de ska slå näven i bordet när de blir ställda åt sidan.
I den nämnd jag sitter i som fritidspoliker för (S) har vi vid ett flertal tillfällen sett liknande darrningar i vattenspegeln och jag undrar om det inte finns en gemensam nämnare.

Missförstå mig inte nu - själva föremålen för diskussionerna har varit mer som stormar, inte darrningar! Jag pratar om det underliggande, det som leder fram till de - för oss i oppositionen åtminstone - underliga beslut som fattas.

1

Vid senaste mötet skrevs avtal med Kulturskolan, som varit avtalslösa i mer än ett år. Turerna har varit många, anledningarna till att inte avtalet kunde skrivas på fler ändå. Då skulle det väl vara rimligt att vi fick möjlighet att i nämnden höra Kulturskolans rektor, för att vi som ska besluta (och som bara är amatörer, fritidspolitiker) ska ha en chans att sätta oss in i frågan? Kan tyckas självklart - men inte. Vi har fått nöja oss med att vänta tills avtalet är påskrivet innan en inbjudan kan komma på tal.
Varför? Ordföranden i nämnden, Camilla Lien (M), har hänvisat till att "hon inte vill utsätta rektorn Arne Almroth för rena bombningen av frågor, som han kanske inte kan svara på". I min enfald trodde jag att det var oss i oppositionen hon syftade på, eftersom vi så länge hade "bråkat" så mycket om hur frågan vansköttes men har nu efter senaste mötet börjat tro att jag hade fel.

2

På detta möte, då vi äntligen fick chans att höra Arne Almroth, uppstod så nästa märklighet.
Det visade sig att två av allianspartierna inte var nöjda med förslag till avtal och det fanns förslag om bordläggning från FP. Inte något konstigt i sig. Tvärtom var det uppfriskande att höra att alliansföreträdarna kunde ha olika åsikter och att det fanns föremål för diskussion, som det borde vara.

MEN - och det är detta som är det märkliga och symptomatiska - det kom aldrig till öppen diskussion i nämnden. Det kom inte ens fram ett yrkande om bordläggning, eftersom frågan aldrig diskuterades öppet. Smart agerat av ordföranden, eller…?

Istället blev det i form av hysch-hysch i snabba pauser utanför möteslokalen mellan ordföranden och en förvånad undertecknad. Jag blev där informerad om vad ordföranden ansåg (mon skrivning, inte hennes) vara de övriga i alliansens mening. Hon ville försäkra sig om att vi i oppositionen inte hade för avsikt att rösta emot förslaget till avtal (vilket vi f.ö inte hade).

Jag kan gott erkänna att jag inte är tillräckligt "skolad" ännu för att jag snabbt skulle inse det vansinniga i detta förfarande. Därför gjorde jag/vi inte gjorde det vi borde ha gjort - att självklart kräva att diskussionen skulle föras öppet i det demokratiska forum som vi tillsammans befann oss i.
Så - istället för att det blev en öppen diskiussion, där alla kunde höra varandras åsikter för att sedan fatta beslut efter det, blev det slutna möten efter ajourneringar och sagda "hysch-hysch".
Jag ställer mig frågan - varför?
Resultatet, för den som undrar, blev till slut att förslag till avtal undertecknades. Inga övriga yrkanden om bordläggning eller annat togs upp för behandling.

3

Det har i nämnden bildats en s.k "styrgrupp", ett sorts utskott, som ska behandla utredningen av möjligt införande av en kulturpeng eller -check. Till detta utskott skulle väljas en representant för oppositionen samt en från majoriteten. Vi utsåg undertecknad. Majoriteten skulle återkomma med beslut om representant. Så blev aldrig, de valde aldrig. Eller - ordföranden utsåg sig själv, trots att det fanns andra intresserade. Dessa blev aldrig tillfrågade. 

Nu kan det ju tyckas märkligt att en person från oppositionen tar upp detta och inte de som, eventuellt, känt sig förfördelade inom alliansen.

Jag väljer att göra det i alla fall, i min roll som "spanare". Då blir det åtminstone gjort.

Till sist återkommer spaningen till det förstnämnda i denna blogg, det att kommunstyrelsen beslutat att "gömma" en fråga, som kan anses bli föremål för diskussion och tyckanden från allmänheten.

Jag skulle kunna räkna upp flera händelser som har liknande mönster av krusningar på vattenytan, men nöjer mig här. 

Det jag vill komma åt är att frågan om hur vi som politiker ser på vårt uppdrag. Det är ett förtroendeuppdrag, vi är valda av de som bor i Värmdö och vi har att förvalta detta förtroende.

Jag menar att det inte är upp till oss att bestämma att vi kan dölja vissa saker för att det passar våra syften. Det är inte ett grundläggande demokratiskt tänkande.

Jag menar att vi, i en kommun som Värmdö, har som uppgift att se till att det fungerar på bästa sätt för de som bor här - inte att det viktigaste är att vi får igenom vår ideologi till varje pris och därför slutar lyssna. Det är inget krigsbyte som ska delas upp, som vi har "rätt" att göra vad vi vill med, för att vi står som segrare. Som "herr Nilsson" så snyggt formulerar det i sin blogg i ämnet: Nilssons Värld

För mig står förtroende för att våga gå ut med mina åsikter. Att våga ändra mig, om jag i öppna samtal och diskussioner känner att jag har fel. Att böja mig för om ett flertal tycker annorlunda än jag.

Förtroende. Demokrati. 

Det är vackra ord.

Vilket får mig att tänka på dagens ledare i DN, där skribenten under rubriken "Stäng skoldörren" föreslår att "Skolor ska inte ge Nationaldemokraterna och andra extremister fritt spelrum. De ska heller inte bryta mot grundlagarna. Därmed måste de tacka nej till alla partier"

Det är slutledningsförmåga, det! Sa Bull.    Länk till ledaren

Enligt en närstående källa, som var en av eleverna på skolan, var själva mötet inne på skolan mycket bra. Samma åsikt hade f.ö rektorn när han interjvuades av ABC-nytt. Eleverna ställde ND mot väggen med bra frågor och lät sig inte nöjas med förenklade förklaringsmodeller. Istället gjorde de det svårare för representanterna genom att använda sig själva som exempel på personer som enligt NP's värderingar inte borde få vara där. Det var utanför skolan som tumultet bröt ut och det var då andra personer som var inblandade, enligt uppgift AFA-anhängare, som kommit dit.

Jag kan inte heller låta bli att reagera när jag läser insändaren av Stefan Dozzi och Jan-Eric Jansson (båda KD) under NVP debatt från tisdagen: "Vad ska verklighetens folk tänka när pendelbåten inte går?". Att de tagit till sig detta "Verklighetens folk" som ett epitet de vill använda sig av, får mig att riktigt att känna avsmak. "Verklighetens Folk" - vad är det? Vilka är de?

Om det finns några som kan kallas "Verklighetens Folk", vad kallas då vi andra? Eller är jag med?

Vi och Dom. Så förenklat och dumt. Länk till debattartikel

Vilken kategori anser Dozzi och Jansson att de själva tillhör? 

Jag kan bara konstatera att den som talar om andra som varandes ett folk med särskilda egenheter, knappast kan inräkna sig själv att tillhöra samma kategori.
Det visar istället på ett avståndstagande och ett förhållningssätt som tyder på att det är - just det - skillnad på folk och folk.

Hur var det nu grisarna sa?
"Everybody is equal, but some are more equal than others"


Avslutar denna långa spaning med ett gott skratt som jag fick genom Kenneth. Tack för den, Kenneth, den gjorde mig på gott humör långt efteråt!
German Coastguard

LIVSMÅL!

För ett halvår sedan hittade jag ett nytt livsmål.

Jag har vid upprepade tillfällen funderat över vad det är med segling som gör mig så tillfreds. Visst älskar jag känslan av frihet, att lägga ut från bojen utan att starta motorn och tyst glida fram och känna hur båten tar fart över fjärdarna. Visst älskar jag att känna vinden i ansiktet, solen som bränner, att kämpa genom hård kryss för att ÄNTLIGEN få falla av på en snabb halvvind eller lung slör, att knäppa upp kläderna och njuta av värmen med vinden i ryggen på läns. Det finns mycket annat jag skulle kunna beskriva som underbart, eftersom jag verkligen älskar segling och skärgården, men det täcker ändå inte in. Inte riktigt.

Så kom jag plötsligt på det.

Det som gör mig så lugn och får mig att känna sådan ro, är att allt är omfattligt.
Segelbåten i sig innebär en begränsning, såväl rumsligt som mentalt. Rumsligt på det sättet att alla saker har sin plats. Det är sjöstuvat, jag ska snabbt kunna komma åt de saker som jag behöver, även i en stressad situation. Jag har lagt dem där de ska ligga och jag förväntar mig att hitta dem där. Mentalt på det sättet att jag vet vad jag sysslar med, vart jag är på väg. Är det lugnt väder, då får det ta den tid det tar. Är det blåsigt och struligt - så är det det. Det är bara att rätta in sig efter naturen, för den rår jag i alla fall inte på. Det är en skön känsla. Det finns oerhörda krafter, men om jag ser till att vara så förberedd som det går och inte ta risker i onödan, då känner jag mig trygg med att jag klarar av det. På det sättet blir det aldrig tråkigt, heller.


Hur passar då det här in på resten av livet?

Det är just ordet "omfattligt" som jag fastnat för.
Jag inser att jag i mitt liv har så otroligt många saker på gång. Samtidigt. I mina bästa stunder kämpar jag på för att avsluta något av alla mina projekt och trivs med det. I mina sämsta gör jag ingenting, av leda eller bara för att jag inte orkar vara duktig. I sådana stunder - och inte bara då - kan jag istället få för mig att det skulle vara mycket roligare att sätta igång med något nytt, skojigt! Och så är jag igång igen...

Så där har jag hållit på hela livet, tror jag, men nu är det slut med det!
Nu ska jag se till att avsluta det ena projektet efter det andra och inte tillåta mig att starta några större projekt som kommer att kräva min tid.
Huset ska först och främst bli färdigt - eller så färdigt som ett hus nu kan bli. I alla fall ska jag se till att jag kommer till en nivå där jag kan sitta och njuta av min underbara tomt, ligga i hängmattan med en bok i en välförtjänt paus i det planerade jobbet med altanbygge, stensättning eller vad det nu kan vara. Tänk - att få komma dit att jag kan planera hur jag nästa sommar ska bygga mig en båt! Underbart!

Under tiden ska jag naturligtvis fortsätta med allt annat som jag sysslar med;)

Initierad!

Jaha, då var det alltså dags att ge sig ut i cyberrymden som bloggare också. Beslutet har inte alls varit särskilt lätt att fatta. Tiden räcker inte till, liksom.
Men det är ju en gång så att hoppar man inte, så vet man inte om man kan flyga, inte heller hur ont det gör när man landar. Så - jag hoppar!
Jag har en förhoppning om att jag så småningom ska hitta en lagom blandning av olika tankar som jag vill dela med mig av, inom olika genrer. Den som lever - och läser! - får se.