Läste i kulturdelen i DN idag, där kulturchefen Maria Schottenius pratade om motstånd inom konstens område. Hon konstaterade att "...konsten behöver friktion" och funderade vidare över i tankegångar som "Kanske är det konstens väsen".
Så rätt hon har, tycker jag.
Nu rör det inte bara konstens område utan troligen allt i vårt liv.
Jag har ofta funderat över vad som händer när vi som människor släpps med alltför lösa tyglar.
Det kan ju finnas många orsaker till att vi gör det, men om vi tittar på dem som tillåts vara tygellösa - alltså utan friktion, utan motstånd - pga av deras ställning eller skicklighet. För att ingen vågar eller tycker sig vara värdig nog att ifrågasätta, tillrättavisa, be om förtydligande eller vad det nu kan vara.
Inom ett av mina yrken, skådespelerarens, finns det många exempel på hur det kan gå.
När en skådeslpelare inte längre får regi eller ifrågasätts, för att han eller hon anses som en så fantastisk storhet och så enormt begåvad, kan det bli vilka konstiga yttringar som helst.
Jag minns när jag såg Ernst Hugo Järegård - en stor skådespelare många gånger - som efter en föreställning på Dramatens lilla scen antagligen inte tyckte att publikens tacksamhet, avspeglad i kraften av applåderna, var tillräckligt kraftig. Vad gjorde människan? Jo, han gick runt längs scenkanten och applåderade själv, för att visa alla hur det skulle vara.
Tokigt.
Eller den gången som vi på scenskolan hade Jan Malmsjö som gäst - ja, vi brukade bjuda in personer vi var intresserade av. Han höll så långa konstpauser när han talade till oss så vi fick svårt att hålla oss för skratt. Varför? Räckte det inte med att vara föremål för intresse, t.o.m beundran? Var inte tillfället att få dela sina erfarenheter från scen och film med ett gäng nyfikna skådespelarstudenter tillräckligt utmanande? Vad galet det kan bli. Också han är ju en - stundtals - rasande skicklig skådespelare.
Men, invänder kanske någon, det här handlar ju om skådespelardivor?
Javisst, men gäller det inte för andra områden i livet också?
Ta en person som leder sitt land och inte tillåter fritänkande och opposition. Det ger utan tvekan upphov till galenskaper. Motståndet behövs.
En religionsskrift, som inte tillåts utsättas för kritik utan istället tolkas bokstavligt, utgör en grundsten för konflikt. Ifrågasättandet är viktigt.
Vad blir resultatet när en styrelse själva har mandat att besluta om löner, arvoderingar och förmåner för sina egna ledamöter, eller dem som de står i särställning till?
Jag fick också häromdagen höra att vi människor var skapta för att vara lite hungriga. Vi fungerar helt enkelt bäst då. Jag tror att den personen har rätt. Ingen mår bra av att rapande ligga tillbakalutad i en divan och få allt den pekar på.
Så - vänner - gör motstånd!
Ställ krav!
Våga vara jobbig!
Lennart Johanssons underbara Barbita, som troligen inte
alls skulle röra sig om vi inte hade skotat hem seglen...
I alla fall inte i den riktning det var tänkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar