tisdag 16 februari 2010

Härskare och offer



I mitten av nittiotalet var jag med om att sätta ihop en föreställning om integritetskränkningar och sexuella trakasserier. Det var ett beställningsuppdrag från Upplands läns landsting och skulle visas på gruppboenden och särskolor. Bakgrunden var att det framkommit att det fanns ett stort antal förståndshandikappade som blev utsatta för sexuella trakasserier och övergrepp och man hade förstått att mörkertalet var stort. Därför ville man använda teatern som hjälp för dessa grupper, för att stärka självkänslan, bl.a.

Vi var en liten fri grupp i Uppsala som fick uppdraget. Utgångspunkten för oss blev ett material som kom från Kanada med namnet "Feeling YES, feeling NO". Enkelt uttryckt handlade det om att man i varje stund skulle känna efter om det kändes som ett JA i kroppen eller ett NEJ och handla därefter.
I Kanada hade det visats för skolbarn, men vi kände att det skulle kunna fungera även för den målgrupp vi hade.



I ett arbete av det här slaget är det alltid viktigt med trovärdigheten, så vi började med att tänka igenom och skriva ned sånt som vi själva varit med om, för att få en egen ingång. Meningen var att vi sedan skulle improvisera fram fungerande scener utifrån det materialet.

Här infann sig första lärdomen.

När vi tog oss tid för att gå igenom egenupplevda situationer där vi blivit utsatta - eller själva hade utsatt någon - för kränkande behandling, kom vi i kontakt med saker som vi mer eller mindre förträngt. Saker och situationer som vi inte på ett medvetet plan tänkte på som kränkande.

Själv kom jag i kontakt med den gång jag blev kysst av en av mina manliga scoutledare. Jag var väl 13-14 år. Vi hade en jättetrevlig ledare, som lärde mig - och säkerligen många andra - hur man kopierade foton i hans eget lab, jag fick följa med och flyga i hans flygplan och till och med pröva på hur det var att styra. Det fanns inte en misstanke från min sida att han hade någon speciell agenda. Fanns det någon av de vuxna runtomkring som anade något? Jag har inte en aning.

En kväll, i mörkret i fotolabbet, kysste han mig plötsligt. Mitt på munnen.

Jag blev inte arg, men jag sa vänligt ifrån att jag inte ville.
I efterhand har jag nu konstaterat att jag hade tur. Den mannen accepterade mitt nej och fortsatten inte.

Hur handlade jag, då?
Jag kommer inte ihåg vad som hände direkt därefter, om vi slutade eller fortsatte med framkallandet. Jag minns inte om jag tog mig hem själv eller om han skjutsade mig. 

Jag har förstått att jag handlade som det stora flertalet gör. Jag berättade ingenting för någon, inte för mina föräldrar, inte för mina kompisar.
Jag tyckte synd om honom. Jag tyckte att jag hade del i det som hänt, eftersom jag "tagit emot" all hans vänlighet innan. Och han var ju så schysst.
Jag vet att jag inte följde med honom någon mer gång, vare för att flyga eller framkalla foton. Har en känsla av att han inte frågade mig fler gånger heller, men jag minns inte.
Jag vet också att han aldrig tog upp det efteråt, aldrig bad om ursäkt.

Det nya, som blev klart för mig när jag nu, många år senare för första gången tänkte igenom det som skett, var att jag denna gång såg det med den vuxnes ögon och att det var så mycket annorlunda än barnets sätt att se det på.
Nu såg jag skevheten i maktbalansen mellan oss, såg hur utstuderat manipulativt han jobbat fram mot kyssen, såg hur han medvetet måste ha valt ut mig.
Insåg också att det kanske fanns många fler än jag. Förstod att kanske inte alla hade haft kraften och självkänslan att säga NEJ...

Detta jobb lärde mig en hel del om förövarmentalitet. Om att vi alltid - naturligtvis - ska söka efter förövare i de sammanhang där de har störst chans att "komma till skott", att få utdelning. Jag blir inte längre förvånad när jag läser om scoutledare, idrottsledare, konfirmationsledare, förskolepersonal eller andra i liknande ställningar.

Jag fick en djupare insikt i hur förövartaktiken fungerar, en taktik som naturligtvis är samma för vilket sammanhang som helst som har att göra med härskande. Ibland kan den vara oförblommerad, men då är den också väldigt tydlig och lätt (-are) att angripa. Oftare kan den vara smygande, komma i små portioner där den som är offer för den blir medbrottsling. Svårare att ta sig ur, att angripa, att försvara sig emot...

Jag lärde mig också att det - naturligtvis - inte finns någon tydlig gräns när man kan säga att någon är förståndshandikappad. Det är en högst flytande gräns och mycket svår att bestämma. Själva ordet "handikappad" står alltid i relation till något annat, något som är en norm. Knepigt begrepp, så svårt att spika fast och ändå är det det vi försöker.

Även om vi var tveksamma till om det var det bästa, kopplade vi på begäran från de referensgrupper som utgjordes av personal på skolor och gruppboenden, ihop detta med att känna JA och NEJ med tre ytterligare tillägg, tre "Hjälpare":
1 - Du har alltid rätt att säga NEJ!
2 - Du har alltid rätt att säga att du behöver mer tid på dig för att bestämma dig - du behöver inte bestämma här och nu! (fast enklare formulerat)
3 - Du har alltid rätt att fråga någon som du litar på om du känner dig osäker.

Sammantaget är det här det viktigaste och på många sätt roligaste jobb jag har gjort som skådespelare. Jag lärde mig otroligt mycket, både om mig själv, om hur vi fungerar som människor och också om hur det kan vara att vara förståndshandikappad. Och hur det är att gå i en "särskola" och därför bli klassad, vad det gör för självkänslan. Det är som sagt högst flytande gränsdragningar för vem som är handikappad och vem som inte är det.



Vi blev väldigt väl mottagna när vi spelade runt om i länet och fick övervägande mycket positiva omdömen, vilket naturligtvis var roligt. Vi var på väg att utöka spelperioden till att omfatta Stockholm, men just då gjordes en stor omstrukturering och den person vi haft kontakt med en månad tidigare hade ersatts av någon annan, som inte hade en aning om vad vi pratade om.
Jag är fortfarande tveksam till hur mycket det hjälpte med de tre "Hjälparna". Ingen situation är ju den andra lik och det får aldrig vara så att dessa "Hjälpare" anses som tillräckliga - men förhoppningsvis fyllde det en funktion i alla fall.
Ett roligt bevis för att någon använde sig av "Hjälparna" fick jag av min dåvarande svägerska, som själv sett föreställningen och visste vad den gick ut på. Hon hade i rusningstrafik klivit på en överfylld buss i Uppsala och kämpat sig bakåt genom gången, släpandes på matkassar och annat. Det var trångt och hon hade blivit irriterad på en tjej som inte flyttade på sig och däför slängde hon ett mörkt, irriterat ögonkast mot henne. Då tittar tjejen trotsigt tillbaka och utbrister: "Jag känner NEJ!! när du tittar på mig sådär!"
Det hade vi ganska roligt åt - men frågan är ju hur det hade tagits emot av någon som inte hade sett föreställningen.

En av de ytterligare saker jag lärde mig var att det är i högsta grad naivt att tro att det är enbart förståndshandikappade eller barn som behöver öva sig på att känna efter om det känns JA eller NEJ när vi ställs inför olika beslut. Det är något de flesta skulle behöva öva på dagligen.
Livet ut.


Och i dagarna har jag återigen fått lov att inse att vi är blinda i många situationer. Under mina år som skådespelare har jag aldrig upplevt att det förekommer sexuella trakasserier på teatrarna. Inte så att jag jobbat på alla teatrar, men jag tar för givet att förekommer det nu, så förekom det då och på alla teatrar.
Jag kan ju minnas att någon var mer eller mindre sliskig, jag vet att jag i efterhand fått höra om övergrepp av en av dem jag jobbat nära med. Men jag var aldrig öppet medveten om förekomsten.
Jag tvivlar inte ett dugg på förekomsten, det rimmar som sagt med mina lärospån omkring var vi ska leta efter förekomsten av sexuell kränkning.

Makt och maktspråk.
Intressanta teman som jag återigen står i startgroparna inför att jobba med. Ska bli spännande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar